Dagens Blogg:

Kärlek och förväntningar

Idag sa min dotter något som skar rakt in i hjärtat, på det där mjuka sättet som bara barn kan.
Hon sa:
”Mamma, när du blir gammal – eller om du skulle råka ut för en olycka och bli cp-skadad – då kommer jag alltid ta hand om dig.”

Och där stod jag. Med tårar bakom ögonlocken och hela kroppen fylld av värme.
Så enkelt. Så självklart. Så villkorslöst.

Jag går ofta runt och oroar mig för allt jag inte gör.
Att jag inte kan erbjuda det där materiella jag ibland önskar.
Att jag borde vara mer närvarande, hitta på fler saker, orka mer, ge mer.
Men så kommer en sån där mening och slår undan benen på all oro.
Hon ser mig. Hon bekräftar mig.
Inte för vad jag presterar – utan för vem jag är.

Det fick mig att landa i en så viktig tanke:
Att de krav jag går runt och släpar på inte är hennes.
De är mina.
Och jag tror vi är många som gör samma sak – föräldrar som bär på krav som aldrig ens kommit från våra barn.

För barn räknar inte kronor. De räknar ögonkontakt.
De minns inte vilken bil vi körde – de minns att vi körde till havet med fönstren nere och skrattade.
De minns inte alltid middagarna – men att vi satt tätt ihop i sängen och åt 3-kronors nudlar framför Lejonkungen.
Det lilla. Det enkla. Det som bara känns.
Det är det som fastnar i deras hjärtan.

Så idag vill jag påminna både dig och mig själv:
Vi räcker som vi är.
Vi gör så gott vi kan.
Och kärlek vägs inte i pengar eller prestation – utan i närvaro och trygghet.

Tack älskade dotter, för att du ser mig.
Och tack livet, för att du påminner mig när jag behöver det som mest.

Med värme,
Johanna-Maria